God jul och gott nytt år!
Två laddstationer ur funktion: Ha alltid tio mil tillgodo när du hyr en elbil…
Vad glad jag blev häromveckan när jag upptäckte att man kunde hyra en elbil till överkomligt pris med en räckvidd på 45 mil. Vi skulle ju på en fest 30 mil bort och bara en mil därifrån fanns två laddstolpar där man kunde ladda via Vattenfalls InCharge-app. När vi kom fram till festen hade vi inte 15, men 5 mils marginal. Lugnt tänkte vi. Det fixar vi på vägen hem.
På söndagen tog vi farväl, åkte till Gamleby och ställde oss på laddplatsen som lyste grön. Men något verkade inte lira. Efter flera misslyckade försök ringde vi journumret på stolpen. Svar: nä de är ur bruk… Att det inte framkom i företagets egen app fanns det ingen förklaring till.
Okej, 3,5 mil tillgodo nu börjar det bli lite svettigt.
Vi tog en lunch och övervägde våra alternativ. Antingen åka åt fel håll till Västervik där det verkade finnas ett gäng stationer, eller åka norrut 1,2 mil där det skulle finnas laddstation för teslor samt en station för elbilspöbeln (vi som inte äger en Tesla). Enligt appen Plugshare skulle det till och med vara så att stationen använts av en bil av samma märke som vår fyra timmar tidigare. Och enligt laddfirman Mer Sverige (som drev stationen) app genomfördes just nu medan vi åt lunch en laddning. Topp! Vi kommer att kunna ta oss dit!
Det löser sig.
När vi 1,2 mil senare rullar in på parkeringen ser vi två parkerade bilar framför laddstationen. Bra så. Mindre bra att där också står två uppgivna män som inte lyckats få den att funka. På skärmen står det ”In maintainence” och i appen står det att de två kontakter vi kan använda är upptagna fast de inte används. Vi ringer firman och får svaret ”Vi har tappat kontakten med stationen… Vi kan inget göra”. Tack för den supporten. Tio Teslastationer (ska tydligen öppnas även för icke Teslakunder i framtiden) verkar fungera ypperligt.
Närmaste laddställe för elbilspöbeln ligger i Valdemarsvik 29 km bort. I bilen står det att vi har 27 km el kvar.
Desperationen växer. Jag lägger min mobil på laddning på ett kafé bredvid laddstolparna efter att ha försökt att få Hertz jour att förstå att vi inte kan ta oss därifrån (killen svarar att vi får ringa först då bilen står helt still… Så länge den rullar är det inte ett jobb för jouren 🤔).
Frida gör ett nytt försök och når en mer resonabel kille som skickar vidare till bilmärket Kias jour. Därefter är en bärgare på väg från Norrköping en timme bort.
-Åk så långt norrut ni kan så möts vi på vägen, säger den trevliga bärgarkillen i luren.
Vi kör. En mil senare visar mätarna att – – – km laddning finns kvar. Vi åker in i en parkeringsficka och väntar. 50 minuter senare är vi bärgade. En kvart senare plockas en till familj upp med trasigt däck och bärgarkillen bestämmer att vi får åka till en laddstation i Norrköping. På vägen berättar han för mig att det blivit allt vanligare att bärga urladdade elbilar. Enligt honom är det mest problem med Volkswagen och Kia…
Men just i det här fallet upplever vi nog att infrastrukturen fallerar. När Kias navigator gång på gång tar oss till stationer som inte fungerar.
I Norrköping fungerar IONITY snabbladdare. Men vi får ändå vänta en timme på att ladda 80 procent så vi med viss marginal kan ta oss hem.
Vår beräknade hemresa på 3 timmar har tagit oss 11 timmar när vi väl kommer hem. Och än är det inte över… Imorgon ska jag försöka lämna tillbaka bilen. Och det återstår att se om Hertz tycker vi ska betala bärgningen…
Avslutande tankar:
Ni som har elbil… Brukar det vara så här? Har vi haft extrem otur? Är infrastrukturen så här opålitlig? Är elbilar bara något för folk som veta att de äger en laddare hemma och på destinationen?
Vad händer när ännu fler skaffar elbil? (i Norrköping stod flera bilar på kö medan vi laddade vår bil i en timme).
—
Denna post skrev jag till Facebook. Här hittar ni Facebook-posten med en massa intressanta kommentarer från elbilsägare >> Jeroen Wolfers följde till och med upp med ett eget inlägg på sin blogg om hans upplevelse som nybliven elbilsägare. Läs här >>
Någon på Reddit plockade upp min bloggpost. Intressanta diskussioner där >>
Några slutsatser:
-Om du inte har en Tesla kan du just nu inte riktigt lita på laddinfrastrukturen.
-Ladda när du har ”halv tank”, inte när du har bara 5 mil kvar (såvida du inte är i en större stad med flera alternativ).
-Helst ska du ha laddningsmöjlighet på plats dit du kör så att bilen kan ladda under natten.
-Har en bil 45 mils räckvidd kan dessa 45 mil gå åt snabbare än väntat om du kör snabbt och aggressivt. Tänk också på att saker som AC drar batteri.
-Kolla läget på vägen i förväg. Det hade vi gjort, men vi var lite blåögda. Så här i efterhand inser jag att vi borde ha stannat halvvägs och laddat bilen.
Tillägg:
Apropå infrastruktur: intressant artikel om hur bensinbilen en gång i tiden vann mot elbilen eftersom tillgången till el var dålig >>
Minns att jag en gång för länge sedan läste en artikel om elbilspionjärer som köpt upp begagnade elbilar som använts av Televerket (jag tror det var det) i en tidig ambitiös elbilssatsning (långt innan Elon Musk). Problemet med bilarna var låg räckvidd och det hade man löst med att man laddade bilen hemma hos varandra i nätverket. Varför inte göra samma sak idag? Varför upplåter inte alla sina egna laddare som laddstationer när de är lediga? Då har vi plötsligt tillgång till en ganska stor infrastruktur redan idag.
Padel – en tidskapsel
Corona-åren 2020-2021 har fenomenet padel exploderat. Sporten som började som ett tidsfördriv i Acapulco, Mexiko 1969, har inte bara lett till en explosion av padelhallar och utövare, utan också blivit ett begrepp för de som inte utövar sporten. I krönikor och skämtteckningar har padel ofta blivit något som förknippas med män i medelåldern, mellanchefer, som under pandemin kunnat förlägga delar av sin arbetstid på padelbanan.
Hösten 2020 blev jag en av dessa män. Faktiskt hade jag under något år försökt få ihop folk som ville spela, men hösten 2020 när Globen transformerades till padelbanor tog jag steget. Ironiskt nog var jag vid tiden just mellanchef… men när Kent Wisti i februari 2021 skämtade om detta hade jag en vecka tidigare precis lämnat jobbet efter att i november ha sagt upp mig. Puh! (särskilt med tanke på att jag även vinterbadar…)
Jag kan leva med att folk skämtar om padel… men som gammal racketsportspelare (har haft och har fortfarande stående badmintontid på måndagkvällar på Badmintonstadion sedan 15 år tillbaka och brukade tidigare spela en hel del squash) förstår jag inte riktigt kritiken och de som bagatelliserar sporten. För egen del kan jag nog framförallt irriteras på de som sätter upp padelhallar för att dra in snabba pengar och har upptäckt att man kan ta riktigt bra betalt (Löjligast är när utomhusbanor tar lika mycket betalt som inomhus).
Men sporten i sig är en racketsport, och racketsport är kul! Padels stora styrka:
Lekfullheten!
Dessutom (eftersom man ska spela dubbel): Samarbetet.
Gillar också att det är en så låg ingångströskel. Alla som spelat tennis ett par gånger vet hur svårt det är att behärska en topspin. Padel är oerhört förlåtande och det krävs inte ens särskilt bra kondis för att göra bra ifrån sig. Efter cirka fem gånger har man lärt sig behärska och bli vän med väggarna.
För egen del tror jag att jag kommer att fortsätta att spela padel ett bra tag till… men vem vet. Kanske rasar intresset när pandemin är över och otaliga padelhallar lägger ner. Därför lät jag förra veckan spela in en liten tidskapsel… en match där kameran både avslöjar att jag har en begynnade flint och att jag ser helt stelopererad ut… men ändå kan få över bollen en och annan gång. 🙂
Anyone for padel?
För att parafrasera en gammal klassisk replik… (läs mer här).
Semmelguiden: Håll koll på alla varianter av ”årets semla”
När Mattias Ljungberg på Tössebageriet lanserade den här mot slutet av januari 2015 anade han nog inte vad som komma skulle…
Wrap-semlan var en succé som faktiskt fyllde en funktion. En semla som smakar som semla men som man kan äta på språng… och ha en handen fri för att hålla i mobilen.
Mattias wrapsemla öppnade slussportarna för konditoriernas kreativitet. Och så länge konditorierna fortsätter lansera nya kreationer mer eller mindre löst baserad på vår kära fettisdagsbulle tänker jag uppdatera den här bloggposten.
2021 – matsemlans år?
2021 är åtminstone jag inte så mycket ute i svängen… (corona…) har hört att det är flera konditorier i grannskapet som gjort varianter av den där ”hemlan” som du kan läsa om längre ner. Men efter att ha frågat mina vänner på Facebook visar det sig att 2021 faktiskt bjuder på en del mer eller mindre kreativa nyheter.
Enligt Fazers PR-avdelning är årets semla: ”Semlos”, en kombination av semla och det ungerska friterade brödet langos.
En stor poäng här är att semlan är vegansk och gjord med havregrädde. (pressmeddelande här). Apropå veganskt, en kul grej 2021 är att Arla ställde in sin årets semla-tävling när omröstningen var på väg att sluta med att veganskt kafé vann pris för bästa semla 🙂
Överhuvudtaget verkar 2021 bjuda på ett möte mellan traditionella matkultur och semla.
I goa gööötlaborg har korvrestaurangkedjan Gourmetkorv lanserat sin egen variant av den där korvsemlan från Värmland. ”Kormlan” kallar de sin skapelse.
Leksandsknäcke kontrar med en knäckesemla:
Tidigare år har det kommit semla som dryck. I år har vi också begåvats med öl som semla:
Och så slutligen Hemglass kontring till GB:s pepparkaks-sandwich. I år lanserade de semla-sandwich:
”Den var helt okej”, hälsar Daniel Stormdahl.
2020 verkar jag har glömt att uppdatera… men 2019 hände det här:
2019 – gröt
2018 följde Mattias Ljungberg tillsammans med Josef Fares Nachosemlan (se bild längre ner). 2019 rapporterade medier att de satsar på lite mer traditionella semlor på konditoriet Mr Cake, med undantag för semmelgröten:
”Basen i semmelgröten, alltså själva gröten, är gjord på en blandning av Steel Cut Oats och vanliga havregryn – som sedan smaksatts med kardemumma. Gröten toppas med mjölk, mascarponekräm, biskvisticks och rostade mandlar.”
Vi återkommer till lite nya semlor 2019. Först en tillbakablick på 2017 års snackis:
Prinsess-semlan. Thimons konditori har själva skrivit om ouppståndelsen kring denna semla här >>
Jag skulle nog säga att det är konditorikreativitet när den är som tråkigast. Det här med att göra princesstårtor är ju extremt slentrian. Minns fortfarande den där gången då pappa fyllde år och min mamma beställde en blåbärstårta och fick en princesstårta som konditorn med pyntgelé skrivit: ”Blåbär” på… (otroligt roligt, men samtidigt lite sorgligt)
Att förvandla en semla till en flottyrmunk är ju inte heller jättekreativt…
och de här så kallade ”freaksemlorna” verkar ju mest äckliga?
Nä, efter den skräckupplevelsen känns det bra att tagga ner lite med 2015 års…
…hemla! Den hemliga semlan som ser ut som en slät bulle och har allt det där göttiga på insidan. Tack för den Wienercaféet i Stockholm.
Men ändå… visst är det lite roligare när folk verkligen går utanför ramarna, såsom…
falukorvssemlan (läs storyn bakom här). Eller:
Den värmländska korv med mos-semlan. (snygg om inte annat).
Och visst går det att starta ett helt semmel-gatukök. Här är Magnus Johanssons bageri i Stockholms bidrag: semmelburgaren (som fortfarande säljs 2019 och fick bäst i test i DN:s test av trendsemlor):
Lyxsemlor
Givetvis har det genom åren kommit en del lyxvarianter av semla. 2016 släppte samme Magnus Johansson på Magnus Johansson bageri och konditori i Hammarby Sjöstad (Stockholm) guldsemlan:
995 kronor fick man betala för en semla med champagnegrädde, ekologisk mandelmassa och täckt i 18 karat bladguld.
2017 kontrade Pontius Frithiof, Pelle Henriksson och Andreas Edlund med sin skapelse: Rossinisemlan med en riktigt intressant blandning ingredienser. Utöver traditionell bulle: spansk mandelmassa, perigordtryffel och anklevermousse (!) toppad med riven tryffel! Prislapp 150 kronor.
Semla med klunk
Nytt från förra året var att att inte bara bagerierna tänker semla. Semlan har blivit konceptet som alla vill göra. Man kan ju till exempel dricka semla…
Och tycker du att den nya hipstertrenden craft-soda (hantverks-läsk) är lite för mycket kan man ju alltid dricka den lite äldre hipsertrenden mikrobryggeri-öl…
Och 2018 kom också: Semmel-likören!
2019 verkar fler ha hakat på det här med dryck. H&M:s café It’s pleat har lanserat …
Semmelshaken! Eller freakshake. Den är en del av en kollektion av nyttiga semlor där en är inte helt olik Mr Cakes gröt: En overnight oates-semla. Dessutom kan du köpa semlan som en raw-ball. Freakshaken är gjord på havredryck, dadlar och mango och smaksatt med mandelsmör och kardemumma. Den toppas med kokosgrädde och hallonskakade popcorn samt ett spätt med blodapelsin, rawboll-semla och kiwi. Mums!
Espressohouse har också 2019 hakat på trenden med den drickbara semlan. Säg hej till Semla latte!
Världens största och minsta semla
2020 gav sig bageriet ”Bake my day” i kast med att göra världens största semla. Målet var 148 kilo men semlan landade på hela 300 kilo. Som tur var presenterades denna någon månad innan pandemin kom till Sverige, så det gick alldeles utmärkt att bjuda en massa folk på Sergels torg på semmelkalas. 80 kilo bulle, 35 kilo mandelmassa, 115 liter grädde och 2 kilo florsocker. Kolla in semlan och artikel om den hos Aftonbladet.
Världens minsta semla bakades 2021 i livesändning på semmeldagen från Café Källarbyn i Gamla stan. 2,73 millimeter mätte den lilla semlan som bakades i ”ugn” bestående av ett glas på en stålskiva med ett värmeljus under. Ugnstemperaturen var 122 grader och det tog 5 minuter att tillaga bullen. Enligt Aftonbladets artikel åts sedan semlan upp av en papegoja.
Och varför har jag då skrivit och kontinuerligt uppdaterat denna bloggpost?
Jo givetvis för att påminna om Bakelits alldeles egen semla. Semlan för dig som vill ligga riktigt still, varken dricka eller äta och bara njuta av semmel-näring!
Bonus:
Fick tips om en Twittertråd med en massa radikala semlor… få av dem kommersiellt gångbara 🙂
Se här >>
Pseudonymerna / täcknamnen i Klas Östergrens roman Renegater: Här är listan
I ryska romaner är det inte helt ovanligt att det finns en liten lista längst bak i boken där man får en sammanfattning av persongalleriet och alla de olika smeknamn varje person har. Kom på mig själv att önska en sådan lista i Renegater för att komma ihåg vilka akademiledamöter som dolde sig bakom de olika pseudonymerna.
Klas Östergren har valt att döpa akademiledamöterna efter grässorter. Här ett utdrag ur de sidor han ägnar åt att förklara sitt val av ”täcknamn”:
”Kort sagt: gräs väcker ömsom förtjusning, ömsom förakt. Någonting som de flesta vid det här laget vet också gäller ledamöter i Svenska Akademien. Sålunda kan gräsnamnen verka särskilt lämpade i sammanhanget och inget utfall för ett blasfemiskt nyck. Gräs blir slaget, skördat och klippt. Men det kommer alltid tillbaka. De starkaste stråna böjer sig och reser sig på nytt.”
Listan med täcknamn:
Herr Darrgräs: Anders Olsson (stol 4)
Herr Elm: Peter Englund (stol 10)
Herr Flen: Sture Allén (stol 3)
Herr Gröe: Bo Ralph (stol 2)
Herr Havre: Per Wästberg (stol 12)
Herr Kavle: Kjell Espmark (stol 16)
Fru Losta : Lotta Lotass (stol 1)
Fru Råg: Sara Danius (stol 7)
Herr Skafting: Jesper Svenbro (stol 8)
Fru Slok: Kristina Lugn (stol 14)
Fru Stagg: Jayne Svenungsson (stol 9)
Herr Styvrepe: Horace Engdahl (stol 17)
Herr Svingel: Klas Östergren (stol 11)
Fru Timotej: Katarina Frostensson (stol 18)
Fru Totel: Kerstin Ekman (stol 15)
Fru Vass: Sara Stridsberg (stol 13)
Herr Ven: Göran Malmquist (stol 5)
Herr Äxing: Tomas Riad (stol 6)
Anders corona-humor-kavalkad
Inget ont som inte för något gott med sig. En positiv sida av spridningen av covid-19 är att vi verkar ha återupptäckt internets sociala funktioner. Massvis med människor har tvingats anamma webbkameror och verktyg som Zoom, Google Hangouts/meetings, Microsoft Teams, Jitsi meet mm. Återigen har vi börjat fylla Facebook, Twitter och Instagram med egna reflektioner. Sociala dela-med-sig-kedjebrev sprids som ett virus (!) på Facebook och istället för en massa trista kommersiella budskap från ointressanta företag fylls flödet med spännande inblickar i ens vänners liv och historia.
Riktigt trivsamt för oss gamla sociala sharing-is-caring-nördar.
Mitt bidrag till detta de senaste veckorna har varit att samla på mig corna-relaterade humor memes och posta dem cirka en gång per dag på mitt Instagram-konto under hashttaggen #anderscoronahumorkavalkad.
Eftersom jag är väl medveten om hur kort livslängd saker har på Instagram lägger jag nu även upp dessa här. Postade i kronologisk ordning med den senaste posten överst.
Ha det så skoj! (och tack till alla upphovsmän, en del kända, de flesta okända). Sharing is caring! (men låt bli att sprida det däringa dödliga viruset va?)
Bloggen Bakelit fyller 20 år – en fundering över det internet som flytt
Idag, den 27 december 1999, för tjugo (20!) år sedan skrevs det första inlägget på min blogg… Fast jag får erkänna att jag då var mer medveten om orden ”dagbok på nätet” och jag hade inte riktigt koll på att en kille som heter Peter Merholz i april samma år hade skapat ordet ”blog” som en förkortning av ordet ”weblog” som i sin tur hade myntats av en Jorn Barger 1997.
1997 var året då jag registrerade domänen bakelit.com, med helt andra intentioner än att blogga. Jag hade mekat lite med hemsidor åt bland annat Uppsala Internationella Kortfilmfestival (som för övrigt knep domänen shortfilmfestival.com innan resten av kortfilmvärlden fattat det här med internet), och drog igång en enskild firma, Bakelit Webdesign som byggde sajter åt småföretag, organisationer och föreningar.
Att ”blogga” blev ett begrepp i Sverige först på 2000-talet och ordet ”blogg” medtogs i den trettonde upplagan av Svenska Akademins ordlista som kom ut 2006. Somliga bloggar blev plötsligt enormt stora och lukrativa att många undrande frågade mig om jag tjänade mycket på Bagisbloggen (startad 2009) eller om Frida blev rik på Kurbits.nu (startad 2008)… men nä pengarna vi dragit in på dessa har i aldrig överskridit kostnaderna för webbhotell. På Bakelit.com och Bugburger.se (startad 2014) har jag dessutom inte ens haft annonser. Det finns en fantastisk frihet i att jobba gratis och på ren entusiasm. Ibland kan faktiskt också en bloggare få genomslag. Glömmer aldrig inlägget den 21 maj 2014 då bloggen fick 53.000 besökare på en dag… och innehållet blev riksnyheter.
Det är alltså 20 år sedan jag började blogga och det var onekligen i en annan digital verklighet. Åtta år innan iPhone lanserades och åtta år innan min dotter Vanna föddes och förändrade mitt liv… Iphone ändrade också våra liv och vårt sätt att surfa. Vanna och hennes lillasyster tillhör en generation som har ett helt annat förhållande till internet. De konsumerar internet i silon, via appar som Instagram, Snapchat, TikTok och Youtube. Ganska långt ifrån den vision Tim Berners Lee hade tio år innan min blogg startade. I år är det alltså 30 år sedan han skapade den första ”hemsidan” och lanserade Word Wide Web.
Åren mellan 1989 och millennieskiftet var något av internets vilda västern där alla kunde agera nybyggare. Under millenniets första tio år sattes strukturerna och internet blev mer konformt. Många tjänster som lanserades har blivit infrastruktur. Kolla den här listan:
2000: Forumet Flashback startar. På 90-talet var det en tidning…
2001: Wikipedia startar (kanske det bästa som hänt mänskligheten?)
2001: Lanseras B2 Cafelog, som 2003 kom att bli WordPress. På Bakelit.com körde jag fram till 2008 en italiensk variant, ”ublogg”, gjord i ASP. Idag drivs 34 procent av världens sajter av WordPress.
2003: Piratebay lanseras. Kan nog i dag närmast betraktas som en parentes i internets historia.
2004: Facebook startas. I Sverige fick tjänsten sin första våg användare runt 2007. Idag kanske nätets mest utskällda tjänst, inte minst för att dess algoritmer underminerar vår demokrati…
2005: Youtube startades. 2006 tog Google över tjänsten. I år köpte jag ett Youtube Premium Family-konto så att mina barn (och jag själv) ska slippa reklamen.
2006: Twitter startar. En månad innan finska Jaiku där jag hängde i de svenska ”Jaikububblan” (twitterkonto från april 2007). Jaiku köptes av Google och dog ut. Twitter har de senaste åren gått lite kräftgång, men fått en viss skjuts av att en viss president valt det som sin kanal till folket.
2006: Spotify startar (jag slutar med tiden streama musik från min NAS, och några år senare flyttar jag hela cd-samlingen till vårt 90-talsboende i Hälsingland).
2008: Iphone börjar säljas i Sverige (och jag köper min första Android-lur).
Det var bloggens första tio år. 2010 föddes min dotter Pella
och Instagram slår igenom fort och året därpå lanseras Snapchat. 2014 släpps
Musical.ly som 2018 slås ihop med den kinesiska appen TikTok.
En app som har bidragit till att miljontals, mestadels tjejer, fått fantastisk
koordination, taktkänsla, kunskaper i komprimerad storytelling och effektiv
filmklippning.
Hur går det då för bloggarna? Jo, än finns det några rävar som harvar på (Sven har tyckt till varje dag i 22 år), men återväxten är skral.
När Vanna föddes köpte jag domänen Vanna.se. Kommer hon att följa mamma och pappa och börja blogga? Tveksamt, men vem vet. Kanske bloggen får en revival.
Bakelit.com lever vidare, lågintensivt och sporadiskt. Och folk kommer kunna fortsätta hitta recept på gnagkött, wasabisill och läsa Fridas inlägg om analklåda… (ni anar inte hur mycket söktrafik sådant ger)
Kommentera gärna det här inlägget… det vore så underbart oldschool.
/Anders
